Det är enkelt att odla påskliljor i gräs; genom gräsmattan eller ängområden i din trädgård. Naturaliserade påskliljor, i ordets verkliga mening, är den vilda arten av Narcissus som på egen hand har spridit sig genom att släppa frön för att skapa breda informella drivor.
Ett av mina favoritområden i RHS trädgården Wisley, är en bred gräsbevuxen sluttning intill klippträdgården där de dansande trumpeterna av Narcissus bulbocodium i mars ligger utspritt över hela området. Marken I Wisley är sur och det här området av klippt gräs är fuktig genom en stor del av året; perfekta förutsättningar för den lilla Hoop Petticoat påskliljan att växa och släppa sina frön fritt.
Vi kan skapa en liknande prägel i våra trädgårdar genom att plantera arter såsom Narcissus bulbochodium ‘Golden Bells’ och ‘White Petticoat’ eller andra såsom det delvis mer storväxta urvalet av Narcissus pseudonarcissus.
Till skillnad från de vilda arterna, sprider sig de många odlade arterna av Narcissus påskliljor sällan genom att släppa frön i trädgården, utan snarare genom att generera större klumpar av lökarna. Oavsett, kan de planteras i gräs i breda drifter för att naturalisera på samma sätt. Ännu bättre är att eftersom de är större växande, kan deras påverkan på trädgården vara ännu mer spektakulär.
Den enda nackdelen med att plantera påskliljor i gräs är att det inte går att klippa dem förrän sex veckor efter att lökarna har slutat blomma. Det här gör att bladen faller av och dör naturligt och under tiden ger näring till växtens lökar inför nästa års visning. Vid utkanten av gräsmattor kommer sådana fläckar av långt gräs vara mindre störande och om de organiseras i mönster kan de till och med bli en designinstallation i sig.
Det finns en rad miniatyrpåskliljor som är perfekta för att naturalisera i gräs som klassificeras som Jonquilla Narcissus. De här sött doftande påskliljorna har upp till tre blommor per stjälk. De läckraste av dessa är ‘Baby Moon’ och ‘Sundisc’ som blommar i följd och tillsammans bildar en lång och intressant säsong.
Min favorit Jonquilla narcissus, ‘Pipit’, växer sig något större med ljusgula kronblad runtom dess krämvita trumpeter. Jag har aldrig testat att naturalisera den i gräs, men jag sprider regelbundet ut den i områden i mina perennrabatter där jag vet att de inte kommer bli överväldigad av dess grannar. Det, till exempel, friska gröna och gula bladverket av dagliljor dyker upp mycket tidigt på våren och är en utmärkt miljö för det.
‘Golden Echo’ upprätthålls av Dutch Grown för att vara en av deras bästra Jonqilla påskliljor och för att vara fantastisk för naturalisering. Den verkar vara det omvända och även motsatsen till ‘Pipit’; kronbladen är ljusvita och trumpeterna en stark guldgul. Jag måste testa denna och kanske löst driva en blandning av både genom en av mina mer kortväxta ängplanteringar.
Cyclamineus-gruppen av påskliljor är på liknande sätt kortväxta och har vanligtvis tillbakadrivna kronblad som om de står inför en stark motvind.
Här återfinns en av de mest välkända påskliljorna av alla, ‘February Gold’. Jag brukade alltid kritisera dess namn eftersom de friska guldgula blommorna sällan blommade innan mitten av mars i min Londonträdgård. Numera verkar det motsatta vara sant. De senaste vintrarna har varit milda och ‘February Gold’ blommar nu innan slutet av december. Det som har varit så märkbart är att med de svala temperaturerna har blommorna hållit sig vackra i flera veckor, faktiskt långt in i februari.
‘Jetfire’ blommar senare men är fortfarande en tidigt blommande Cyclamineus narcissus. De prydliga blommorna är guldgula och trumpeterna är väldigt orange. Denna slående växt är överanvänd av parkavdelningen i Amsterdam där jag nu bor, och planteras i mängder längst vägar och i rondeller. När de används på det här sättet skapar de ett spektakulärt långvarigt färgstänk, men det här är inte hur man använder dem i privata trädgårdar. Utspridda var för sig och i små klumpar i en nyvaken perennrabatt blir dessa pigga blommor spännande och värda att upprepas för att bilda ett tidigt säsonstema för sig.
Om min trädgård var stor nog för att innefatta en fruktträdgård skulle jag inte tveka inför att härma användningen av Narcissus poeticus ‘recurvus’, Pheasant’s Eye påsklilja i gräset nedanför träden. Det här är en av de sista arterna att blomma och samtidigt är den lång nog att synas över det oklippta gräset som omger den. De klassiska vita blommorna med en liten, snäv, gul mitt, kantad med en stark röd är både vacker och visuellt slående.
Att naturalisera narcissus i gräs eller använda dem i ett upprepande mönster genom perennrabatter är två av de bästa sätten att använda påskliljor på i trädgårdar. När de väl har planterats finns knappt något mer för dig att göra än att invänta deras återkomst år efter år.
